Loading ...
Sorry, an error occurred while loading the content.
 

Postdiaspora?

Expand Messages
  • Sunny Jo
    Postdiaspora? Om adopterade koreaner i Sverige. Patrik Lundberg Hur är det att leva som koreanskt adoptivbarn i Sverige? Blir man behandlad som en invandrare
    Message 1 of 1 , Feb 9, 2009
      Postdiaspora?

      Om adopterade koreaner i Sverige.

      Patrik Lundberg

      Hur är det att leva som koreanskt adoptivbarn i Sverige? Blir man
      behandlad som en invandrare eller svensk. Eller kanske som något helt
      annat? Patrik Lundberg har kommit fram till att man lever i en
      postdiaspora.

      Det är så här jag vill föreställa mig att det var.
      Modern tar ett djupt andetag och lyckas fortfarande hålla tillbaka
      gråten. Fadern står bredvid, med uttryckslöst ansikte, och ser på när
      Jong Dae blir ammad för sista gången. Sedan klär modern på honom och
      knäpper omsorgsfullt de små knapparna på den himmelsblå sparkdräkten.
      Det knackar på dörren. De är här.
      Som hastigast skriver fadern under papprena och försvinner in i
      sovrummet utan att säga ett ord. Även modern skriver under, sedan
      lyfter hon upp Jong Dae ut spjälsängen och viskar några sista ord i
      hans öra. Den tre månader unga babyn tittar, helt oförstående, djupt
      in i moderns ögon och då brister det för henne. Tårarna blöter ner den
      himmelsblåa sparkdräkten och männen från Social Welfare Society blir
      tvungna att ta pojken från henne med våld.
      Sex månader senare landar Jong Dae på Arlanda i Stockholm. Det äkta
      paret Birgitta och Nils-Gunnar Helmersson står och väntar vid gaten.
      Flygvärdinnan lämnar över barnet till dem. Jong Dae får snabbt finna
      sig i att bli kallad för Patrik.
      Givetvis har jag ingen aning om hur det gick till.
      Jag har levt i 24 år, men fortfarande har jag ingen aning om saker som
      är en självklarhet för alla andra svenskar redan från födseln. Mitt
      liv formaterades. Det startades om efter nio månader. CTRL+ALT+DEL.
      Cultural Studies fixstjärna och förgrundsgestalt, Stuart Hall, skriver
      om sina egna erfarenheter av rotlöshet i den berömda essän Kulturell
      identitet och diaspora. Den Jamaicafödde britten berättar om hur
      diasporan genomsyrar det vardagliga livet och blir till ett hem i sig.
      Att vara hemma- och samtidigt borta - både i Jamaica, där Hall växte
      upp, och i Birmingham, där han tillbringat större delen av sitt liv,
      skapar en identitetsproblematik. I adopterade koreaners liv kan jag
      utkristallisera något som skulle kunna kallas för en postdiaspora, då
      den kulturella identiteten är situerad till Sverige, medan de
      biologiska rötterna håller oss kvar i Korea. I de flesta fall är
      utseendet det enda vi koreanska adoptivbarn har att relatera till
      födelselandet – det är detta som gör fallet unikt.
      Att se på den kulturella identiteten som en hundraprocentig social
      konstruktion är ingen kontroversiell åsikt i dagens samhällsdebatt. En
      fråga jag anser vara bortglömd i debatten om kulturell identitet för
      utlandsadopterade är hur våra biologiska rötter påverkar hur vi blir
      bemötta. Vilka förutsättningar har vi adopterade koreaner att skapa
      oss en helsvensk kulturell identitet? Vilka konkreta exempel finns det
      att ta upp?
      I Statens Offentliga Utredningar (SOU) utredning från 2003, Adoption –
      till vilket pris, kom man fram till följande:

      Adopterade kan uppleva svårigheter att integrera sina föreställningar
      om den biologiska familjen och sina upplevelser av adoptivfamiljen
      under uppväxten. För de adopterade vars ursprung är i andra etniska
      grupper än adoptivföräldrarna tillkommer svårigheter att identifiera
      sig mer eller mindre med två ursprung och/eller två kulturer.
      SOU:s problematisering av adoptivbarnens etnicitet är inget annat än
      ett erkännande att vi lever i ett land där hudfärgen är
      förstaidentiteten. En vanlig konversation jag har vid möten med nya
      människor ser ut ungefär så här:
      "Vart kommer du från?"
      "Malmö."
      "Alltså, från början menar jag."
      "Aha, Sölvesborg i Blekinge."
      "Men lägg av nu, du vet hur jag menar."
      När jag (motvilligt) berättar att jag är adopterad från Korea får jag
      de notoriska följdfrågorna huruvida jag kan språket och om jag vill
      åka tillbaka och träffa mina "riktiga" föräldrar.
      Hitta hem (Ordfront, 2003) är en bok bestående av adopterade koreaners
      egna livshistorier. Ingen berättelse är den andra lik och återresorna
      har varit allt från guld och gröna skogar till stora besvikelser. Det
      som binder samman de tjugo livsödena är, precis som i mitt fall, hur
      de blivit bemötta av svenskar som hela tiden anmärker på det koreanska
      ursprunget. Det vardagliga mötet med sådana bemötanden har gett oss
      adopterade koreaner ett utanförskap. Jag vill som sagt kalla det för
      en postdiaspora, då utanförskapet dras ett steg längre.
      Även om Stuart Hall var en svart man i England och uppvuxen på Jamaica
      visste han var han kom från och hur hans rötter såg ut. Kurderna har
      ingen egen stat, men de är ett folk med gemensamma traditioner och en
      gemensam frihetskamp. Adopterade koreaner däremot känner inte till
      sitt biologiska ursprung och att se på oss som en homogen grupp
      fungerar inte heller, då det enda gemensamma vi har är flygresan från
      Incheon International Airport till Arlanda.
      Det borde förklara min skivsamling, som till stor del består av musik
      som handlar om utanförskap och identitetsproblematik. Allt från
      ingen-förstår-mig-pop á la The Smiths till frihetskamp inlindad i
      svettig irländsk folkmusik. Inte heller är det konstigt att jag älskar
      Lasse Hallströms barnhemsdrama Ciderhusreglerna och Jonas Gardells
      trilogi om finlandssvenske Juha Lindströms uppväxt och
      identitetsskapande.
      I Korea, där folket känner skam över att inte kunna ta hand om sina
      egna barn, uppmärksammades adoptionsfrågan år 1991 då den
      verklighetsbaserade Susanne Brinks Arirang visades på biograferna.
      Filmen är en solskenshistoria om hur Susanne Brink vantrivs i sin
      svenska adoptivfamilj, men återförenas med sina biologiska föräldrar i
      Korea och allt blir frid och fröjd. Hon blev intervjuad av ett
      koreanskt TV-team som reste runt i Europa och när detta sändes på
      Koreansk TV kände hennes biologiska mor igen henne och hon bjöds in
      till Korea. Brinks lycka blev rikskänd i Korea, men i verkligheten har
      hon numera ett ansträngt förhållande till sin biologiska familj.
      År 1998 gick den dåvarande koreanska presidenten Kim Dae Jung (Nobels
      fredspris, år 2000) ut med en officiell ursäkt till alla de 150 000
      adoptivbarn Korea sänt iväg, trots landets sociala och industriella
      framsteg. Han menade även att de adopterade koreanerna kan fungera som
      ett unikt fysiskt band mellan väst och öst som gör globaliseringen
      möjlig.
      Jag har svårt att se mig själv som det unika bandet mellan väst och
      öst som gör globaliseringen möjlig, men om det kan göra mig till den
      martyr jag ständigt försöker utmåla mig själv som instämmer jag mer än
      gärna. Egentligen är min adoption det bästa som hänt mig – vad hade
      hänt om jag blivit kvar på barnhemmet i Korea? Bortom postdiasporan
      lever jag ett fullt normalt svenskt liv. Någon liknade mig en gång vid
      en banan; gul utanpå, men vit inuti.
      I augusti åker jag till Korea för första gången sedan min adoption
      ägde rum, för en termins utbytesstudier. Motivet från början var att
      lära känna en ny kultur och att "äntligen" få se likadan ut som alla
      andra. Nu har jag även bestämt mig för att söka mina rötter – givetvis
      på gott och ont.
      De irländska bostonborna i punkbandet Flogging Molly sjunger om
      återresan till födelselandet i "Don't let me die" och deras motiv är
      samma som mitt;

      "Don't let me die still wondering, what it was I left behind".



      Källor:

      Hitta hem : vuxna adopterade från Korea berättar / Sofia Lindström &
      Astrid Trotzig (red.).







      2007-05-30

      http://webzone.k3.mah.se/projects/kjmag/viewarticle.aspx?articleID=52&issueID=15
    Your message has been successfully submitted and would be delivered to recipients shortly.