Loading ...
Sorry, an error occurred while loading the content.

I väntans tider

Expand Messages
  • Sunny Jo
    I väntans tider Ann-Kari och Mats Edenius har två barn, Dan 7 år och Hei-Na 4 år. Båda är adopterade från Sydkorea. De minns tydligt dagen då de fick
    Message 1 of 1 , Feb 2 3:44 PM
    • 0 Attachment
      I väntans tider




      Ann-Kari och Mats Edenius har två barn, Dan 7 år och Hei-Na 4 år. Båda
      är adopterade från Sydkorea. De minns tydligt dagen då de fick beskedet
      från adoptionsbyrån om att de skulle få ett barn. Vilka känslor det
      väckte, så starka känslor som bara blivande föräldrar kan känna.


      Hei-Na Edenius 4 år. Adopterad vid sju månaders ålder från Sydkorea.

      Redan innan det var aktuellt att skaffa barn hade Mats ibland funderat
      på det här med att adoptera. Kanske inte som en altruistisk tanke utan
      mer av bara nyfikenhet.

      När det sedan började "krångla till sig" och adoption började framstå
      som ett mer realistiskt alternativ började Mats undersöka vad det fanns
      för vägar att gå.

      När sedan planerna på adoption blev mer konkreta var det
      Adoptionscentrum som kom på tapeten. Det var den organisationen de hört
      mest om med förmedling till flest länder.

      För Ann-Kari och Mats del var det aldrig egentligen fråga om att välja
      land, även om Ann-Kari först haft tankar om att adoptera från Colombia.

      - Man ställs genast inför en hel del val, som begränsar valet av land.
      Vår ålder, utbildning, att vi var gifta och medlemmar i en kyrka var
      egenskaper som var viktiga för Sydkoreas ställningstagande till oss som
      adoptivföräldrar. Efter val av land land ställdes vi inför nya val som
      till exempel önskad ålder på barnet och om man kan tänka sig att
      adoptera ett barn med handikapp, säger Ann-Kari.

      Adoptionscentrum har som policy att man inte får välja kön, för att
      adoptionen i det avseendet ska likna en vanlig födsel. Det kan kanske
      verka ologiskt med tanke på alla andra val som ska göras.

      För Ann-Kari kändes det viktigt att inte få vänta för länge.

      - Vi hade väntat tillräckligt. Bland annat därför föll valet på
      Sydkorea, som är ett välorganiserat land där man har lång erfarenhet av
      adoptioner.



      Äntligen


      Dan Edenius, sju år. Adopterad vid tre månaders ålder från Korea

      Efter utredning och en hel del pappersexercis, som tog cirka fyra
      månader, kom så beskedet om att Ann-Kari och Mats skulle få en liten
      pojke. Båda minns de det väldigt starkt, meddelandet som fanns på
      telefonsvararen, när de kom hem från semestern.

      - Jag kom precis ihåg platsen där vi stod. Det var fantastiskt vilka
      känslor det väckte. Jag är helt övertygad om att det skapar samma
      förväntningar på det barn man vet att man ska få som det biologiska
      väntade barnet.

      Man ställer sig genast frågor som; hur kommer barnet att se ut, hur
      kommer det att vara? säger Mats.

      Dagen efter beskedet från Adoptionscentrum kom ett brev med bilder på
      Dan, ett hälsointyg samt lite information om de biologiska föräldrarna.

      En del felöversättningar gör att Ann-Kari och Mats valt att inte lägga
      alltför stark tonvikt vid allt som står. Men det är ändå ett viktigt
      dokument för barnen.

      - Våra barn ska få de här breven när de fyller 18 år. Vi har valt att
      vänta till dess eftersom de här breven innehåller en del, både positiv
      och negativ information, som man kanske inte är beredd att hantera
      förrän man blivit lite äldre, menar Ann-Kari.

      - Däremot har vi berättat allt som står i breven för våra barn. Det ska
      få sin historia från början till slut. Som en vaccination för framtiden.



      Nyfiken omgivning
      Framförallt är det viktigt att kunna sin historia när frågor börjar
      komma från omgivningen.

      - Om något barn på dagis frågar: "Är hon inte din riktiga mamma?", ska
      våra barn kunna svara: "Jo, hon är min riktiga mamma. Jag har inte legat
      i hennes mage, men hon är min riktiga mamma.", säger Ann-Kari.

      När deras dotter var med första gången på dagis, då Ann-Kari skulle
      hämta Dan, fick hon frågan av ett litet gäng barn som med knubbiga
      fingrar pekade på Hei-Na: "Har hon legat i din mage?"

      - Jag kände att nu måste jag verkligen samla kraft för att ge barnen en
      riktig föreläsning. "Hon kom med flygplan", började jag. "Jaha", sa de
      och vips var de iväg och lekte igen.

      Så var det med det. Svaren behöver ibland inte vara mer komplicerade
      bara de är raka och sanna.


      Olika åldrar


      Familjen Ann-Kari och Mats Edenius med adoptivbarnen Dan och Hei-Na.

      Ann-Kari och Mats hämtade sin son när han bara var tre månader gammal.
      Han har aldrig haft några problem att anpassa sig eller knyta an till
      sina föräldrar. Med dottern Hei-Na var det lite besvärligare.

      På grund av några nya kvoteringsregler kunde Ann-Kari och Mats inte få
      hem henne förrän hon var sju månader. Hon hade då hunnit ta in mycket av
      omvärlden, kände igen det koreanska språket och hade knutit an till sin
      fostermamma.

      - Det tog längre tid för henne att knyta an till oss. Vi hade köpt band
      med koreanska sånger som vi spelade, då brukade hon skina upp. Visst
      kände vi en viss oro i början, men idag är hon som vilken unge som
      helst, berättar Mats.

      Ursprungslandet vill ofta följa upp hur det går för barnet i det nya
      landet. De vill därför ha en rapport om barnets utveckling och
      anpassning till sin nya familj och miljö. Ann-Kari och Mats tycker inte
      att det har känts som ett intrång i deras föräldraskap att behöva göra
      dessa rapporter om sina barn.

      - Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över mina barn. Det är faktiskt
      någon som har avstått de här barnen. Vilket oerhört svårt beslut det
      måste ha varit, men vilken gåva och lycka för oss. Om de i det andra
      landet kan få något av att jag skickar ett brev eller ett kort så är jag
      jätteglad för det. Vi vill dela den glädje vi känner över våra barn med
      deras biologiska föräldrar, säger Ann-Kari.

      Text: Gisela Zeime

      http://www.tryggabarn.nu/barn/Page3586.html
    Your message has been successfully submitted and would be delivered to recipients shortly.