Loading ...
Sorry, an error occurred while loading the content.

3820Vad spelar hudfärgen för roll?

Expand Messages
  • Sunny Jo
    Jan 26, 2013
    • 0 Attachment
      Vad spelar hudfärgen för roll?

      Publicerad 2013-01-23 10:00



      Vi undviker att erkänna att utseende och hudfärg har betydelse i vårt
      samhälle, menar forskaren Tobias Hübinette. Att tala om ”ras” skulle
      göra det lättare att exempelvis forska om diskriminering, tror han.

      Det är hög tid att börja erkänna hudfärgens betydelse och att använda
      begrepp som ras och vithet på samma sätt som man gör i USA och de
      engelskspråkiga länderna.

      Det menar Tobias Hübinette, lärare och forskare i ”kritiska ras- och
      vithetsstudier” vid Södertörns högskola och Mångkulturellt centrum i
      Botkyrka, söder om Stockholm.

      – ”Kritiska” markerar att man inte forskar om ras på det gamla sättet,
      säger Tobias Hübinette, när han visar oss runt på utställningen
      ”Varning för ras” på Mångkulturellt centrum i Botkyrka.

      Ett syfte med utställningen är att visa hur målmedvetet många jobbade
      under 60-, 70- och 80-talen i Sverige för att komma bort från
      ”ras”-tänkandet.

      – Man tyckte att ras hörde hemma i det förgångna och att det var något
      man var färdig med. I den engelsktalande delen av världen gjorde man i
      stället tvärtom.

      Det är en anledning till att Sverige ligger så långt efter de
      anglosaxiska länderna när det handlar om medvetenheten i de här
      frågorna, menar Tobias Hübinette, som i samband med utställningen ger
      ut antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” tillsammans med
      tre andra forskare. Där propagerar de för att återinföra rasbegreppet
      i den svenska offentligheten.

      – Förr låste man fast människor i raskategorier, behäftade dem med
      karaktärsdrag som man menade var stabila, eviga. I dag handlar det mer
      om att erkänna att utseende och hudfärg har betydelse i vårt
      mångrasiala samhälle, säger han och använder ”ras” som om det var det
      självklaraste i världen.

      De senaste decennierna har Sverige genomgått stora förändringar när
      det gäller befolkningens kulturella och etniska sammansättning. Mer än
      en av tio invånare i Sverige har i dag en bakgrund utanför
      västvärlden, vare sig de själva invandrat, är barn eller barnbarn till
      invandrare eller är adopterade, förklarar Tobias Hübinette.

      – Och det har skett under en period när vi inte kunnat prata om det fullt ut.

      Men ni som skrivit antologin forsk­ar ­ju själva i ”kritiska ras- och
      vithetsstudier”?

      – Jo, ingen hindrar oss, men vi har svårt att söka medel när vi
      använder ordet ras och det finns inga kurser att undervisa på. Det
      finns heller inga kopplingar mellan vår forskning och myndigheter och
      det offentliga. En majoritet i Sverige är rörande överens om att inte
      prata om ras och vithet, för att det anses rasistiskt.

      Varför räcker det inte med ”etnicitet”?

      – Etnicitet flyttar fokus från hudfärg till migration, varifrån någon
      kommer. Det gör det svårare att prata om den stora och växande grupp
      som faktiskt är född i Sverige men som ändå behandlas annorlunda på
      grund av sin hudfärg.

      Hur menar du att man skulle använda ”ras?”

      – Rent praktiskt skulle det kunna gå till som i de anglosaxiska
      länderna, att man helt enkelt låter männi­skor själva ange vad de har
      för tillhörighet, om de tycker att de är asiater, kurder, afrikaner,
      svensk­somalier eller vad de nu anser sig vara.

      – Vi har redan en vana att tänka i de banorna, även om vi inte
      erkänner det. Någon som ser till exempel mig tänker att jag är asiat.

      Samtidigt blir det litet som att ha en elefant i rummet, menar han. Vi
      undviker att tala om något som har stor betydelse. Om vi gjorde det
      skulle det vara lättare att studera olika samband, och nya kunskaper
      skulle växa fram.

      Tobias egna upplevelser av diskriminering skulle kunna kopplas till
      att han är svensk-asiat och adopterad. Det i sin tur skulle kunna
      kopplas till uppgifter om hans kön, yrke, inkomst, bostadsadress och
      så vidare.

      Enligt den nuvarande begreppsvärlden är han egentligen adopterad
      svensk, nordbo, europé. Mer adekvat tycker han att det vore att tala
      om sig själv som både adopterad, ickevit och asiat.

      – Jag menar att man tappar bort något när man bortser från det
      kroppsliga, som är det första någon ser och som påverkar hur jag blir
      bemött i Sverige i dag.

      – Det skulle exempelvis vara intressant att forska i hur min situation
      skiljer sig från en majoritetssvensk och i så fall se om det har att
      göra med att jag är asiat. När jag söker jobb, står i krogkön eller
      vad det nu kan vara, säger Tobias som adopterades från Sydkorea 1972.

      Han växte upp i Motala som då var en relativt välmående industristad
      där han aldrig helt kände sig hemma. Som vuxen flyttade han till
      Uppsala för att studera och senare till Stockholm där han doktorerade
      i koreanska 2005.

      – Det var skönt att flytta till en större stad, där det fanns mångfald
      och där jag inte behövde sticka ut så mycket.

      Under många år bodde han inne i stan där vita svenskar dominerade, men
      flyttade för några år sedan till Flemingsberg i Huddinge, där
      icke-vita är i majoritet.

      – Inne i stan kände jag mig aldrig riktigt hemma. Där kunde jag råka
      ut för glåpord, blickar och avståndstaganden genom kroppsspråk. När
      sådant händer regelbundet känner man inte att man är en del av platsen
      man bor på. Det slipper jag här i Flemingsberg, eller i Sydkorea, för
      den delen.

      Finns det inte ”rasdiskriminiering” också i Flemingsberg?

      – Jo asiaterna är nog längst ned här, troligen tillsammans med
      afrikanerna. Kanske först och främst för att de är färre än de
      dominerande grupperna som kommer från exempelvis Mellanöstern och
      Latinamerika.

      Är det kontroversiellt i forskningsvärlden att tala om det?

      – Ja, det är också ett resultat av att det är så svårt att prata om
      ras. Jag tycker att man måste kunna prata om att det finns hierarkier
      även inom Minoritets-Sverige.

      Det utanförskap Tobias Hübinette kände när han växte upp i Motala har
      satt sig i kroppen för alltid, menar han.

      – Det är en stark, existentiell ensamhetskänsla som jag har, oavsett
      hur många vänner, släktingar eller arbetskamrater jag har.

      Det är bara när han återvänder till Sydkorea som han känner något han
      tror kan jämföras med hur det känns att vara vit i Sverige, att vara
      herr och fru Svensson på stan.

      – Det är en skön känsla av att vara ”hemma”, att ha en självklar existens.

      En del kanske skulle säga att du känner efter för mycket?

      – Ja om man inte tror att utseendet har någon betydelse är jag ju en
      svennekille som vem som helst. Förmodligen skulle väl en majoritet
      säga så, även adopterade.

      – Det kan bero på att resonemanget påminner om att ras faktiskt har
      betydelse i Sverige. De kanske är invaggade i tron att det inte har
      det eller vill att det inte ska ha betydelse.

      Peter Letmark

      peter.letmark@...


      http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/vad-spelar-hudfargen-for-roll